Supermänniska eller bara supermamma
Tänker ändra hur jag tänker, ska sluta tänka: varför i helvete gjorde jag så här?! Istället ska jag tänka: Bra! Duktig du är som utmanar dig själv! Som när man bjudit in typ 25 personer på barnkalas och sen kommer på att man bara har plats för 10. Eller när man hur trött som helst sitter på kvällen och pluggar för att man utöver sitt heltidsjobb, extra jobb och två små barn tänkte att det vore ju kul att plugga lite extra på universitetet igen, bra Utmanat!
Men ganska ofta lyckas jag inte vara en supermänniska eller ens världens bästa mamma. Fast jag bjuder på det. Inte för att jag inte kan vara super på allt (naturligtvis) utan jag gör sånna saker så att andra kan få känna sig duktiga. Som när jag under lucia hade en panik morgon. Lite lätt sena inser jag att Lions fika inte är packat och att Mollys Lucialinne är alldeles för långt. Kastar ner fikande i en påse från systembolaget (blev säkert en bra snackis hos de andra föräldrarna) och löser Mollys linne genom att vika upp det och köra ett varv med häftpistolen. Berättade detta för någon på jobbet som några dagar senare kom och berättade att hennes dotter hade haft dåligt samvete för hur hon löst Lucia. Citat "då berättade jag va du gjorde och då tyckte hon att det kändes mycket bättre, det fanns ju någon som var värre". Ja.... jag bjuder på det.
Sammanfattningsvis: det är inte så att jag är expert på att ställa till det för mig själv, jag är bara väldigt bra på att utmana mig själv. Och när ni tror att jag är en hopplös mamma har jag bara sänkt ribban så ni andra ska få känna lite hopp.
