yayas

Jahop, då var det snart helg igen. Inte för att det kommer bli så mycket vila eftersom jag har saker planerade hela helgen men det känns ändå skönt. men mest av allt är jag nu lycklig för att det börjar bli höst, pirrade i mahen på mig när jag gick till spårvagnen här om morgonen och jag behövde vantar och det lucktade höst. Vinter är ju absoluta favorit årstid så nu är jag riktigt lycklig. Det enda som stör mig nu är min rumpa. den känns som om någon har sparkat på den i 10 min och som ett enda stort blåmärke. Anledningen är spinning. Det var många år sedan jag var på detta och har glömt bort den oerhöra smärtan som det orsakar. Så här var det: kom till gymmet, tränade ben en timme innan passet skulle börja eftersom jag bara tränat överkropp i förgår (den gör oxå fortfarande ont), detta gick bra och jag började passet, dessa var mina tankar:
min 2: shit va hård sadeln är
min 3: jävlar va hård den är... lider ingen annan?
min 4: aj
min 7: AAJJ
Min 10: jag dör, detta kommer bli slutet för mig och min vagina. (blygdläpparna är vid detta laget så hårt intryckta i blygdbenet att det känns som jag fallit 10 meter och sen landat med skrevet på en gren)
min 11: min kondis är inte var den brukar
min 13: hmmm känner pulsen i tanköttet
min 15: åhhh blodsmak och illa mående
min 20: gå inte mot ljuset!!!!

När mina 30 min of horror var över började coren, dit släpade jag mig och rasade ihop i en liten trasig hög, med ömmande vagina och en fundering på om inte träning kan gå under fenomenet eutanasi (aka aktiv dödshjälp).  Med dödslängtan i blick ser jag på tränaren som börjar med första övingen, och medan jag hör en röst långt bort som gapar nått om komigen då annamar jag mitt öde och fortsätter träningen fastän jag för länge sedan insett att det troligen är det sista som jag gör.
Huvudsaken här är att jag inte var en sur mus och gav upp utan fortsatte kämpa, men om jag ska fortsätta detta självplågeri så måste jag nog utveckla någon form av stålmus. typ förgylla blygdläpparna med plåt eller nått.
YAYA!