yayas

Var på middag hos familjen i fredags. Skulle säga hej då till min minstaste lillebror.... Inte så liten längre, har blivit ganska biffig. Han ska i alla fall till England en månad. Alltid underbart att träffa alla mina syskon, tror inte jag behövt avbryta en enda måltid sen jag fick barn när dom är med. Dom bär, torkar, lugnar och underhållet mina barn så jag alltid får äta i lugn och ro. Guld värt för en små barns förälder. Dom brukar också hälsa på för att hitta på saker med barnen när de känner att jag behöver avlastas lite, ja, dom är underbara :)

Var även på jobbet och hälsade på förra veckan. Saknar verkligen mina kollegor och jobbet. Allra helst de dagarna som jag undrar om mamma racet är nått för mig. Hade min chans att visa mina pedagogiska talanger här om dagen, gick sådär. Står i en kö när Lion högt säger: mamma HAN är SVART! Jag tänker snabbt på alla pedagogiska saker man borde säga och förklara, eller helt enkelt säga att alla är vi olika men nej. Blir stressad och virrar in mina tankar på.... Vill inte ens tala om ver dom slutade och svarar till slut: ja, ja det är han. Och önskar samtidigt att jag var på jobbet och att det var Lars som stod där och fick de blängande blickarna.

God natt
Kram Johanna som ska ska bli bättre på att förbereda sig inför bra frågor på dåliga ställen

För ett tag sedan lärde sig Lion de jätte bra orden snopp och snippa på dagis. Först var det bara ett konstaterande om vem som hade vad men nu provar han att sätta ihop det med andra ord vilket lett till att när han träffade sina mostrar kallade dem för snipp-ungar. Svårt att säga till honom att det inte är okej när jag själv står och skattar så tårarna rinner... Ger inte ett riktigt seriöst intryck.
Sen hjälper inte barnprogrammet Biss och kajs heller, som har en rump orkester och ibland intervjuar snoppen och snippan i studion.
Kommer snart få gå och låna någon pedagogisk bok om hur man hanterar denna diskussionen....

Av alla måste saker med barn tillhör dop min absoluta hat kategori! En lång, sinnessjukt tråkig sermoni där man ska stå framför alla i kläder som fortfarande sitter illa efter graviditeten. Detta följs av en sammankomst med alla man inte träffat på länge och därför inte hinner prata med ens hälften som man vill... Vilket leder till att man mest känner att man lurat dem till en tråkig tillställning för att ens barn ska få en present.

Sen är det alla frågor:
Måste de ha dop klänning?
Ska det finnas mat eller räcker det med fika?
Hur många namn ska barnet ha?

Sist men inte minst så är det tack korten som är väldigt pk att skicka... Har fortfarande inte fått iväg dem efter Lions dop... Kan man bjuda samma folk och skick: tack för att ni kommit på mina barns dop??

Låter så fint när alla säger att visst gör det ont men så fort barnet har kommit så har man glömt det. Det stämde inte för mig, jag är lite mer den typen av mamma som Jonas Gardell nämner i mellanmjölkens land, hon som när det börjar göra ont skriker "rädda mig och skit i ungen". Frågade inte efter kön eller hur många fingrar utan ställde den fråga till barnmorskan som verkade mest relevant just då: hur är det med mig?
Så här i efterhand önskar man kanske att man gjort det lite mer hjältemodigt, typ ståendes, med händerna i sidorna, lite vind i manteln och naturligtvis med en egen signatur melodi spelandes i bakgrunden och med en krystning så kraftfull att barnet ploppade ut efter bara en... Blev inte så, borta av smärta och lustgas tyckte jag mest synd om mig själv istället. Tyckte faktiskt så synd om mig själv att en barnmorska efter ett tag påpekade att det hela troligen skulle gå lite fortare om jag fokuserade mer på att föda än att skrika.... Tyckte inte om henne.....

Det som var skönt denna gången var att jag fick en förlossningstid. Efter att ha gått över 16 dagar så fick jag en lapp där det stod du är välkommen att föda kl 09. För någon som gillar planering var detta perfekt.

Nu är vi i alla fall hemma och vilar upp oss och Molly fyller 3 veckor imorgon :)