yayas

1 sprit och matlagningsvin aldrig kommer smaka som ett gott rödvin (oavsett procentuell fördelning ingredienserna imellan)

2 cocacola med med kanel i kommer aldrig smaka julmust (det samma gäller här med den procentuella fördelningen)

3 det räcker tydligen inte att köpa träningsredskap och gymkort  (här auto korrigerade telefonen till gynkort, va fan är det?? Ingen vill väl ha stämpelkort hos gyn??) För att bli smal, krävs tydligen någon form av nyttjande för önskad effekt. Det samma gäller mirakelmedel och tekniska städsredskap för ett kliniskt hem.

4 det är alltid en dålig idé att fortsätta dricka när man vaknar och festen fortfarande pågår, även om man kräkts upp det man drack först.

Och sist men inte minst utan nästan viktigast

5 det blir inte som man tänkt sig, det blir fan aldrig det.

För mig har stigande ålder (tyvärr) inte inneburit någon drastisk ökning av allmänbildningen eller någon som helst insikt i vad det gäller mina egna begränsningar, har tillexempel aldrig någonsin lyckats gå på buffe utan att ha ont i magen flera timmar senare. Men jag har fått en hel del självinsikt. Som: 

1. Jag kan bli sjukt arg och förrättad av döda ting. Som när jag nyss skrev självinsikt och telefonen rättade det till själviskt. Va fan mena den, va det en pik?? Eller när IKEAs  möbler vägrar att monteras, inte på grund av min okunskaputan på pin kiv. Då vill jag döda dom.

2 ett knyckligt täcke kan få mig i tårar eller leda till oförutsedda raseri utbrott

3 jag kan vara arg, martyr, svartsjuk, lynnig, tjurig och långsint (helst allt på en gång) och är då totalt ointresserad av den som har orsakat det dennes löften om bot och bättring.

4 kan ibland också vid mina raseriutbrott lite granna bete mig som en ett barn och på något magiskt sätt, som jag inte har kontroll över gå in i trotsåldern. Som när någon säger att jag ska få hamburgare till middag och frågar om jag vill ha ris till. Man har inte ris till hamburgare och då uppdagas det att personen tänkte på pannbiff. Då kan jag bli jätte arg för pannbiff är inte hamburgare och jag vart lovad hamburgare. Att personen då lovar att åka och köpa hamburgebröd är oviktigt eftersom jag minsann inte tänker äta alls, kanske inte på flera dagar, NÖJD NU??

Jag använder inte självinsikten som en ursäkt för mitt beteende utan försöker verkligen att bättra mig, men det går sådär. 

Men tanken på detta har fått mig att inse att äkta kärlek kanske inte handlar om att hitta någon som älskar en trotts att man är som man är. Utan delvis för att man är det. 

Äkta kärlek kanske är någon som avbryter ens surade med att tala om att han älskar ens humör, för att inget bli någonsin tråkigt när man älskar någon med det temperamentet. Och som älskar en trotts att man kanske inte råkade veta att Skottland inte är ett land utan tydligen tillhör Storbritannien (fullkomligt olågiskt).

Brasklapp: äger du bara ovanstående dåliga egenskaper utan att väga upp dem med minst lika många bra är du nog rökt oavsett.

Ville gärna också ha en då men ingen annan vuxen verkade på så jag vågade inte. 

Komihåglapp till mig: våga vägra den ansiktsmålningslösa strömmen nästa gång

Ibland är det så enkelt att när jag inte riktigt orkar så väljer Lion den längsta godnatt sagan (som vi läst 1000 ggr) och då försöker jag korta ner den genom att hoppa över en mening här och där med resultatet att jag alltid blir påkommen och utskälld.

Ibland är det värre, när jag inte orkar, Lion vill ha en diskussion,  jag förlorar och blir grinig. Vi hade en sån dag här om dagen. 

Lion: mamma, Molly är underbar, jag ska bli kär i henne när jag blir stor.

Jag: man älskar sin syster, man blir inte kär i henne.

Lion: varför, jag kommer vänta tills vi är 18.

(Det är nu jag inser att detta är en dag jag inte kommer orka ända fram. Jag borde förklara att det är skillnad på kärlek och kärlek, att man kan älska utan att vara kär, att kärkek kimmer i oändliga former och förpackningar. Det finns så mycket vacker och säga men mitt mentala kapital för dagen är förbrukat och jag hoppas minst 15 steg fram i diskussionen på en gång och svarar:)

Jag: för att det är olagligt och det kommer bli fel på era barn! (Jo, jag hörde det samma sekund jag sa det)

Lion: vad för fel?

Jag (suckar): de kanske får en arm mindre eller blir blinda eller jag vet inte.

Lion: men mamma, jag skulle älska barnet fastän det inte kunde se. (Inbillar mig att det är i ett lätt förberående tonfall men är inte säker.

Och bara sådär så förlorade jag, eventuellt för alltid. Jag har inte gett honom några argument för att inte gifta sig med sin syster och han har fått framstå som en lite godare människa som skulle älska sina barn oavsett... jag svär på insidan... eller kanske högt. Hatar att förlora, allra helst mot en femåring.

Läxa: orka alltid, konsekven kan bli en en evig förlust.

Jag tycker bättre om att börja i en helt annan ände, genom att planera min död. En ganska udda men underhållande hobby. Att gifta sig lämnar så mycket utrymme för misstag, konsekvenser och alvar. Att planera hur man ska ha det som död är lätt eftersom garanterat ingen kommet hålla dig ansvarig för dina val. Nu tänker ni att jag är en ganska tungsynt  och morbid person men så är det inte alls. Och jag har ingen som helst dödslängtan men jag tycker att det är en fantastisk möjligt att att få irritera, uppröra och reta folk bara genom att vara den jag är en sista gång. Till exempel skulle skulle jag kunna be dem bära ut kistan till highway to hell, då skulle mina systrar skaka på huvudet och säga: men gud! Ja men det är väl typiskt Johanna. Ganska underhållande. Men nu är jag lite mer ironiskt lagd och kommer istället, precis när alla lagt sin ros på kistan och ska gå där ifrån be dem spela wake me up before you go go. 

Detta är en ständigt återkommande hobby jag har så jag planerar lite då och då samt ändar efterhand men anledningen till att ämnet kom upp idag är att jag nu valt kista.

När jag var liten tyckte mamma att det skulle vara allmänbildande för mig att läsa Huckelberry Fin. Efter det drömde jag i flera månader madrömmar om att bli levande begravd, men nu har jag löst det.

Förr hade man samma rädsla och istallerade därför klockor i kistorna så om man skulle råka vakna till liv igen efter sin död så kunde man ringa på hjälp (ja, det är därifrån uttrycket saved by the bell kommer). En sån ska jag ha!

Ps: har för övrigt fortfarande ont i magen av all lakrits

Samtalet kring lunchen kretsar kring vad man unnat sig i sommar,  det är ju inte det här man "egentligen" väger. Ser mig lite diskret om kring bordet, antingen minns jag mina kollegor som tjockare än de egentligen är eller så väger de samma som innan sommaren. Dock verkar det som det man "egentligen väger/ens normalvikt" är oberoende av tid. Ett facinerande fenomen där det snarare verkar handla om när man senast var nöjd med sin vikt (även om det var 2 år sedan man vägde det) än om att man har en ny vikt. Om det vågar jag inte säga något högt eftersom jag då skulle få såna blickar som man kan tänka sig en flock hungriga hyenor som får syn på ett oskyddat spädbarn har. Framgår dock sällan under vilken sommar förfettningen skedde så det kanske bara är jag som missuppfattat allt, sommar som sommar.

Samtalet fortsätter, nu är det dags för pulver. Kanske inte alla måltider... bara några, vissa går ju ner 10 kilo bara sådär på pulver, och håller det. Då kan man gå till Lidl  och få en hel veckas lunch i en kartong. Lidl säljer också en fantastiskt lakrits i lösvikt. Lakrits är gott och Lidl är långt bort (flera 100 meter), men lakrits butiken är nära. Pulver... lakrits. ..LAKRITSPULVER!  Vi bestämmer oss för att mjukstarta bantningen, lakritspulver är trotts allt också pulver. 

Vi går ner till lakritsbutiken, jag bestämmer mig för att fem påsar lakrits är lagom. Ca 20 minuter senare, någonstans djupt ner i min sockerkoma kommer jag till insikten om att för mig är en god sommarvikt underordnat vikten av en god sommar. Men har också lärt mig vikten av att veta att folk inte väger det som de väger,  inte "egentligen"