yayas

Detta är det jobbigaste inlägget att skriva någonsin. Farmaor har varit sjuk en tid i cancer men allt verkade börja ordna upp sig, hon skulle bara ha  några behandlingar till sen tillfriskna i lugn och ro och allt skulle bli som förut. Men i söndags ringde dom och sa att hon blivit väldigt dålig pga lunginflamation och en blodförgiftning så vi alla åkte upp för att hälsa på henne, hon sa hej alla mina älsklingar när vi kom sen var hon helt borta hela tiden, senare på natten ringde pappa och sa att hon hade gått bort.
Känns skit tungt och overkliget. Dessutom så har jag kommit på att jag verkligen inte vill gå på begravningen. På något irrationellt sätt så tänker jag att om jag inte säger hejdå kan hon inte dö. Då kommer hon ligga kvar på sjukhuset och bli frisk snart. Värst just nu är alla gammla barndoms minnen som kommer upp men det är väl bara att låta tiden gå. Som tur är har jag utomstående som stöd, en pojkvänn som alltid finns där när jag behöver honom och en vänn som alltid kan bjuda på ett skratt även i allt elände. Båda kom på min syster student dag för att finnas där och underlätta lite för mig. Älskar er. Kramar